Jag är ganska sliten efter produktionen av en podcastinspelning. Det finns fortfarande en oro i mig för vad som kan gå fel vid inspelningen. Har gästerna rätt energi med sig in, har jag en röd tråd som jag kommer att klara av att hålla mig till. Sen har vi all teknik. Fy vad jag oroar mig för den. Är mickarna rätt inställda, kommer det att uppstå ljudstörningar som jag inte förutsett (händer i varje avsnitt). Fungerar alla kameror? (Alltid någon som är täckt av ett mikrofonskydd eller något annat skit jag måste ha på bordet) Är ljuset bra nog och så vidare.
När avsnittet är inspelat så mixar jag ljudet, det blir jag ALDRIG nöjd med. Sen är det dags att synka samtliga 3 kameror med ljudet jag precis mixat. Jag sätter mig sedan och klipper hela avsnittet med upp till 3 kameravinklar. Avsnitten ligger nu på mellan 1-2 timmar vilket innebär att jag klipper en långfilm, EN LÅNGFILM! Jag klipper inte den så noga som de som klipper professionellt men ändå. Det tar tid. I samband med detta så markerar jag de klipp som ska bli trailers för avsnittet.
Slutskedet på produktionen är när jag paketerar filmen med intro och outro samt musik, lägger in logga och så vidare. Jag exporterar nu även samtliga trailerklipp och exporterar ljudet som blir själva podcasten.
När detta är klart så klipper jag upp till 5 trailers med intro och outro och laddar upp och schemalägger filmen på Youtube, ljudet på soundcloud (som i sin tur skickar det till Spotify, Apple podcster osv.)
Sen börjar det jag har svårast för, att sprida det i sociala medier. Det är osvenskt att sitta och pumpa ut sig själv som ett varumärke i sociala medier som jag aldrig fattar logiken i.
På torsdagen släpps avsnittet. Jag är då så trött på ljudet och bilderna från det aktuella avsnittet att jag aldrig mer vill se eller höra det. Jag känner en kort stunds ro i själen ända tills jag kommer på att jag ska spela in på måndag igen. Börja om från början.
Tänk vad man kan lära sig på 2 månader!